There's something inside this weary head, that wants us to love just instead

Jag tittade på en naturfilm om Asiens regnskog och blev så där fånigt berörd. Jag tänkte på hur djur verkar göra allting med ett syfte, att de aldrig gör något i onödan. Och på hur långt ifrån det där vi människor är. Nu kan jag ju inte tala för alla andra människor, men JAG känner iallafall mig så väldigt långt ifrån det där. Och då tänker jag att jag måste vara helt vilse, att det är meningen att vi ska leva mer som djuren. Å andra sidan kanske man inte ska tänka så, utan istället komma ihåg att det är detta som är utveckling och därför är det faktum att vi går runt utan mening eller mål egentligen bara ett tecken på att allt är i sin ordning. Eller ska jag kanske säga oordning?