Candy Candy: Fyndiga förälskelser

Jag älskar loppis. Detta är ingen hemlighet för folk som känner mig men låt mig förklara lite närmre vad min kärlek grundar sig på. Givetvis handlar det om att sakerna är unika, lite kantstötta och därför ofta fulla av charm. Sen är det den här oförutsebarheten, man kan omöjligt veta vad man ska hitta. Så fort jag sätter min fot i en lumpebod börjar mina ögon frenetiskt röra sig över rummet, scannar efter godsaker. De finns två loppismardrömscenarion: 1. Det ena är att ägaren vet sakers värde, HATAR det. Hela poängen med loppis är letandet och fyndandet. Om någon redan har sorterat fram godbitarna och sedan dessutom satt allt annat än ett fyndpris på dem, ja då förtas hela det fina med loppis. Massor av vackra saker som jag vill ha men inte kan få för att jag är fattig. Då går jag ut, för då börjar det klia i hela kroppen och jag mår dåligt. Väldigt dåligt. I want what I want when I want it, liksom! 2. Det absolut värsta är när man ser någon annan som har hittat något man vill ha. Som tur är händer detta mig sällan eftersom jag befinner mig ett rus och i min egen lilla värld. Men häromdagen hände det. Jag råkade få syn på en kvinna som hade plockat på sig något som såg ut som flera porslinsdjur. Gaaaah!! Onda onda tankar flög genom mitt huvud kan jag erkänna. Jag var så irriterad, gick runt och kollade på saker utan att se dem. Varför ska hon ha dem som omöjligt förstår hur värdefulla de är för mig? Kärringjävel! Men som av ett mirakel (jag kanske har nån slags loppisskyddsängel) fick jag syn på kvinnan igen och såg att hennes korg var TOM! Jag började leta febrilt efter djuren och till slut hittade jag dem på den "dyra" hyllan. Hon hade ställt ifrån sig dem, kan ni förstå min lycka? Jag blev så till mig att jag köpte två porslinsrävar för 70 spänn. Lite dyrt kan tyckas, men jag känner mig som en vinnare.

Efter porslinsrävincidenten hittade jag på samma loppis den här 50/60-talsstolen och blev blixtförälskad. Den är så otroligt näpen och fin och jag är så glad att den blev min! Jag kan fan inte förstå att den stått hemma hos nån gammal dam som sen gått bort och så har ingen släkting claimat den här stolen. Helt sjukt, men tur för mig.

Dessa kattungetavlor blev mina efter många om och men. Jag tyckte att de var för dyra och gick därifrån med en klump i bröstet. Men min mamma lät mig gå tillbaka och hjälpte mig att pruta (jag är totalt oförmögen att pruta) så jag fick båda för priset av en. Detta var samma dag som rävarna och stolen. Behöver jag säger att denna dag kommer gå till historien som loppislyckodagen?