Till Vildingarnas Land, den filmen alltså. Jag hade en klump i bröstet redan från början. Kanske ska man tolka den som en hoppfull film, men den var ju bara så hjärtskärande. Farväl till barndomens fantasier, hej till vuxenvärldens realism. Hårt men fint. Jag älskar att man så tydligt känner igen Spike Jonze-touchen. Även om de handlar om två helt olika saker, så är den lik I huvudet på John Malkovich, helt knasig och ologisk men allting känns ändå självklart. Precis som det är i drömmarna!