Jag är helt inne i en Ted Gärdestad-period just nu. Det började när jag såg "Himlen är oskyldigt blå" och nu tänker jag, som inte ens var född då och är extremt anti-hippie, ändå att "åh ljuva sjuttiotal, då allt var så naivt och rent på något sätt". Då kan man ju fråga sig vem det är som är naiv här egentligen...hehe. Jaja, det här är fint ändå:
No comments:
Post a Comment